1 dag - 2,5 år på Testosteron
Dag 1 - ca 4 månader på testo - ca 7 veckor på testo - ca 1 år - ca 2,5 år på testo
Det handlar inte om jag tycker att jag är snygg eller inte. Det är att jag känner obehag över mina bröst. Och jag har språkstörning (och 3 diagnoser till) + könsdysfori. Jag är ickebinär, så jag strider mot alla normer. Jag vet att mina känslor är normala när man har könsdysfori. Jag tar inte på någon offerrock. Men ibland blir allt bara för jobbigt. Varje 5 minut så påminns jag av könsdysforin. Det är som gå runt med cancer varje dag.
Idag var jag på trans-café. De frågade om tips och sånt. Och jag ba sa "sätt prideflagga på månen!" 🏳️🌈
De log typ. 😂
Jag bryr mig inte vad de andra tycker. Jag kan känna könsdyfori även jag är ensam i ett rum.
Min väntetid+utredning har nu tagit ca 1 år och 7 månader.
Jag har stor kunskap, jo operetion kan hjälpa könsdysfori. Många källor säger så.
Jag har skickat brev till skatteverket för att byta namn.
När jag menar att skolan inte tar hänsynt. Så menar jag eftersom jag gick på utredningen och möten. Då blev min närvaro lidande, eftersom här jag bor erbjuder inte så utredning så jag måste åka långt. Gå upp på morgnen kl 4 och åkte kl 5 och kom hem kl 01 på natten. Jag får inte behörighet på samhällskunskap pga detta! Jag får plugga igen det på sommarlovet. Men det känns inte rättvist, om jag var cisperson så skulle jag fått behörighet. (Jag går allmän kurs på folkhögskola). Jag berättade för en som jobbade på trans-cafét och hen hållde med att det inte var rättvist och sånt blir man förbannad över. Jag kanske inte skrev så tydligt förut, så det kan blivit missförstånd.
Utredningsteamet berättade att jag inte får ha binder eftersom den kan "förstöra" och ge sämre operation resultat.
Utredningsteamet erbjuder inte, och jag tror själv bäst att jag inte har. Eftersom jag är inte så bra att ta hand om mig själv (tränar på bli bättre på vara mer snällare åt mig). Jag är ofta dålig på lyssna på kroppen, om jag får ont eller nåt. Jag använder ingen binder, men har ändå ibland stora utslag och är röd där. Just nu svider det och gör ont.. Kanske har jag försökt dölja för mycket eller nåt.
Jag brukar ha killkläder från barnavdelningen, storlek 170 men ibland 164. Underdelar har jag oftast st 170 och överdelar oftast 170 och (ibland Small på herravdelningen). Jag har alltså byxor från barnavdelningen st 170 och lite större storlek på tröjan.
Jag är inte så lång, 162 cm.
Jag har en vårjacka som är storlek 164, för 13-14 åringar och jag är 20 år! Den täcker över bra allafall..
Jag har provat ha st 170 narrow (tajta) svarta jeans och med Small blå munktröja med dödskallar på. Converse skor (38) och hiphop keps.
Idag hade jag svarta shorts st 170 och grå munktröja (utan armar) i storlek L (herrstorlek). Denna munktröja täcker dåligt.
Det finns utredningsteam som erbjuder hjälpmedel, t.ex. binder. Men det är ojämnställd om detta i Sverige. Jag har provat sportbh och även testat vanlig bh men trivdes inte alls i de och gav de chans ett tag men kastade de.
Jag har breda axlar för ha tjejkropp. När jag var 9 år hade jag ganska breda axlar (har bildbevis). När jag var 10 år ca då hade jag för mörkt röst. Men nu har jag sjukt ljust röst, ljusare än Justin Bieber. Jag gjorde diagnos utredning på slutet av 2012 och fick diagnos början 2013. De var osäkra om jag var kille eller tjej. Så osäkra att de gjorde en xy test (vet inte vad sån heter, kronomosom eller nåt). Men den såg bra ut allafall..
Var kan man köpa binder? Så svårt att hitta, och storlekarna är svåra. En ledtråd jag har är att jag hade näst minsta storleken på vanlig bh och small i sportbh senast.
Jag har varit hos habliteringen idag och fått handikalender till min iphone 5s.
Jag har även varit hos specsavers och beställt glasögon (mina gick sönder och gått utan i flera månader). Jag har även beställt sport solglasögon.
Min pappa vet inte om min utredning, eftersom han har svårt respektera sånt. Om han inte tycker om mitt nya namn, så är det hans problem liksom.
Min mamma följer med på utredningen och sånt.
Jag och min flickvän, vi kan prata om svåra saker. T.ex. om panikångest attacker, om döden och sånt.
Jag har varit med hemska saker i livet, men jag hoppas det kommer bli mer positivt än negativt som händer i framtiden.
Jag lider av panikångestattacker och fick min senast igår.
Jag har inte nåt som gör mig glad. Jag brukar rensa ut sånt som inte är "jag" och säljer/skänker.
Vet du de där man får vid dop och sånt. T.ex. en tavla som står vikt, namn och sånt. Men det står ju fel namn och jag tycker inte om rosa. Jag funderar på skaffa en ny sån, men med rätt namn. Jag funderar på göra en ny fotoalbum med rätt namn.
Jag undrar kan du skriva nåt om det?
Hej. Är du nöjd med din nya röst?
Jag själv mår så dåligt av min könsdysfori, att jag inte ens klarar göra sånt som alla tar för givet. Jag tycker inte om min röst, klarar inte av prata i mobilen, måste ibland upprepa och så vidare.
Utredningen tar så långt tid, mår så sjukt dåligt att jag inte ens orkar t.ex. ta av skorna. Det är mirakel att jag ens orkar att stå. Jag orkar inte leva, båda psykiskt och fysik.
Skolan tar ingen hänsyn till detta. Jag orkar liksom inte leva längre.