Jag är en trans kille (female to male). Jag kommer att hålla mig ganska anonym till en början på grund av att det är väldigt få som vet om vad jag går igenom. Jag kommer att skriva ner alla mina tankar och funderingar samt om alla möten för min utredning. Jag ska försöka göra detta till en blogg där människor med samma funderingar eller om man har någon anhörig kan läsa och få information.

 

 

Jag fyller snart 23 år bor i en av de större städerna i Sverige. 

Har bra kontakt med alla i min familj som består av mamma, pappa 4 systrar + en ingift syster, 5 syskonbarn.

 

Jag har väl egentligen alltid kännt mig annorulunda, att jag velat vara en pojke, redan på dagis började jag använda killkläder och var väldigt envis. Jag minns att på min 6 års dag bråkade jag och mamma för att hon ville sätta på mig en klänning jag vägrade, mamma vann den fighten. 

 

Jag lekte alltid med killarna och när vi hade pussjage på skolan så ville jag vara i killarnas lag. 

Jag spelade fotboll med ett kill lag då det inte fanns något för tjejer.

När jag skulle på disco så hade jag en hatt där jag gömde mitt hår och jag blev jätte obekväm när en kille drog av mig hatten.

När jag var 8-9 år klippte jag av mig håret.

 

Jag har alltid blivit accepterad för den jag är en pojkflicka. Har inte vart mobbad eller något fastän jag såg ut som en kille, nån gång har väl någon försökt men jag har inte brytt mig om vad de sagt.

 

När jag gick i 2an på gymnasiet så sa min kompis till mig att du måste ju vara gay och mitt svar var Nej, det är jag inte, den dan motsatsen är bevisad då kan jag säga att jag är det. 

 

Ca 3-4 månader senare började jag dejta tjejer. Jag sa aldrig något till min familj de hade redan fattat, när de kom på tal sa min mamma - Men de har jag vetat sen du var 6 år. 

Jag träffade många hbtq personer, några av de var transkillar. En som blev en hyftsat nära vän kom ut som transkille och alla tyckte väl att det var lite konstigt. Det är mycket tack vare honom som jag insett vad jag vill och känner, genom att vart med på hans resa har jag sett att det fungerar och man kan få väldigt bra resultat av att bara ta manligt hormon (testosteron)

 

Nu x antal år senare är jag en transkille, tankarna har väl alltid funnits där men inte vart så starka som de blev först i början på detta året 2013. Det hela började med att en bekant kom ut som transkille han är ett par år äldre än mig och jag kände bara att jag vill också, men jag vill inte längre vänta. Jag vill inte vara närmare 30 och då först komma på vad jag vill.

 

Det tog ett par dagar så berättade jag för min sambo vad jag kände och de jag fick som svar var - Är jag hetro nu då?

 

Jag frågade min transkompis om hur jag ska gå till väga och han sa att jag behöver prata med en läkare som skickar mig till en psykolog som sen skickar mig till utredningsteamet. 

 

Jag hade läkartid nån vecka efter detta på grund av andra skäl och tänkte att du kan jag ju passa på och säga vad jag känner. 

Jag vågade aldrig prata med läkaren. 

Jag ringde till psykmottagningen och sa att jag vill ha en tid och de sa att du måste få en remiss via läkare eller skriva en egen. Min tanke var vadå skriva en egen? 

Automatiskt svarade jag okej tack och la på luren. Jag ska ju ändå till läkaren om 1 månad jag tar det då..

Läkarbesöket kom och jag fegade ur igen...

 

Direkt efter läkarbesöket ringde jag psykmottagningen och bad de skicka de papper jag behöver för att skriva en egenremiss. 

 

Pappererna kom ett par dagar senare och jag skev på dom på 5 min.

Jag skrev 

mina problem började redan på dagis jag är transexuell.

Jag skrev mycket mer men detta var kortfattat om exakt vad de stod. 

 

Jag fick senare en tid den 6 Juni. Jag åkte från jobbet och till mottagningen. Jag fick träffa en manlig terapeft som jag pratade med han ställde kortfattade frågor om mitt liv och min famil och skrev ner allt jag sa typ de kändes jättekonstigt att prata med någon som inte ställde följdfrågor. Ca 1 timme senare säger han stämmer detta mobilnr? ja sa jag. - Okej då ringer jag om utredningsteamet vill ha med något mer. 

 

Vid detta tillfället ville jag verkligen säga till min mamma och mina syskon om vad som händer i mitt liv men jag hade bestämmt mig för att vänta på brev från utredningsteamet.

 

Det brevet fick jag för ca 1 och en halv vecka sedan. Jag gick hem till min mamma ett par dagar senare med brevet i min ficka mitt hjärta bultade i 120 men jag kunde inte få fram ett ord av vad jag ville ha sagt. Så jag fegade ännu en gång ur. Vid flera tillfällen.

 

Ne sa jag till mig själv jag får skriva ett sms till alla som alla får samtidigt.

 

 

Hej jag har något att berätta, detta är ett mass medelande som alla får samtidigt. Jag älskar er alla och ni betyder allt för mig. Det är endast ett fåtal personer som vet om vad jag kommer berätta.

 

Den 20 augusti kommer jag åka till en kurator i ******* som är en del av utredningsteamet för transpersoner. Min resa börjar där på riktigt hon kommer vara en del av min utredning flr att bli den kille som jag innerst inne känner mig som. Jag kommer inte längre vara eran dotter, syster eller moster utan blir istället eran son,bror och morbror. Jag kommer så småningom blrja ta manligt hormon och operera mig. Detta är en process som tar 1-2 år om inte längre. Jag har känt att detta är något jag velat sen jag var liten men kanske inte förstått att de funkar och att man kan få grymma resultat. Jag har vart med i en grupp under 8 veckor på våren för transpersoner som kommit olika långt i sin process jag har pratat med en psykolog och han skickade min remiss till utredningsteamet, det är min remiss jag väntat på innan jag berättat för er om vad jag går igenom, jag har försökt få fram orden men inte kunnat så jag berättar det via sms istället. Vad gäller barnen vill jag själv berätta och förklara för dom. Jag hoppas ni accepterar mitt val och älskar mig ändå, jag kommer alltid vara samma person men med en ny utsida så småningom. kram

 

Jag hade detta på min mobil ett par dagar innan jag bestämde mig och jag bestämmde mig igår.

Jag var jätte nervös över att trycka på skicka det tog mig nästan en timme jag fick ringa en kompis som puscha mig och min sambo puscha mig.

 

Jag satte mobilen på ljudlös utan vibration eller någonting tryckte på skicka och la mobilen upp och ner på och la mig i soffan med gråten i halsen, jag mådde skit samtidigt som jag mådde bra samtidigt som jag inte visste hur jag kände. 

 

Efter ca 30 minuter vågade jag kolla på mobilen.

 

Mamma: Tack, detta har jag väntat påå att du gör de som du känner för. Jag är så stolt för att du är som du är. Jag älskar dig och vill vara med dig hela din resa dit du är på väg, tack att du berättade, visste alla andra de? jag ville vara den första Kram

 

Lilla syster: Äntligen vågar du komma ut med det, har haft detta i tankarna ett tag och är glad för din skull. Älskar dig mest i hela världen oavsett kön namn och identitet. Du kommer bli världens bästa storebror!!! Finns alltid här för dig puss <3<3<3

 

Stora syster 1: Blir förvårnad men ändå inte, hade detta på känn. Stöttar dig i alla lägen, e det detta du känner e rätt för dig så ska du göra det :) älskar dig oavstt kön puss

 

Stora syster 2 : Kommer stötta dig hela vägen, Älskar dig oavsett kön.

 

 

Det känns bra att ha sådant stöd men det är ändå väldigt jobbigt för mig.

Jag är ingen person som har lätt för att visa känslor och just nu vet jag inte vad jag känner, är det lättnad är det sorg, vill jag verkligen detta, är jag lycklig, vill jag gråta? Jag har ingen aning om vad jag känner och det är väldigt jobbigt. 

 

 Min lillasyster ringde och frågade hur de känns osv och jag hade inget bra svar jag var på väg att börja gråta flera gånger men kunde inte.

 

Senare ringde mamma och frågade samma sak. Hon frågade även om jag sagt något till pappa och jag sa nej 

hon förstod varför och sa att du tar de när de känns bra för dig.

 

Hela dagen idag har jag vart väldigt frånvarande och inte riktigt vetat varken ut eller in eller vad jag känner.

 

Jag hoppas de släpper snart. Det blev ett väldigt långt första inlägg så hoppas ni orkat läsa. 

 

Tack för idag.