Igår var mitt första möte med psykologen. Fick åter igen berätta om mitt liv i 1,5 timme... Börjar tröttna nu kan jag säga. Känns som man upprepar och upprepar varje gång. 

 

Hon säger att hon vill ha en "ytlig" bild av mitt liv för att kunna få en egen uppfattning.

Som jag sagt genom hela processen är att jag aldrig egentligen haft djupa depressioner eller tankar angående min situation och detta för att jag alltid vart jag än har varit och träffat nya människor alltid blivit accepterad för hur jag ser ut och är. Dock har jag alltid skämts och känt mig obekväm när folk påpekat att jag är tjej. 

Men de är sen länge förbi och jag känner mig lyckligare och lyckligare ju längre jag når slutet på utredningen och jag kan inte vänta på att få börja med hormoner. 

 

Psykologen frågade även om jag någon gång tänkt ta hormoner på egen väg, svaret ja de har jag och jag kan hyfsat enkelt få tag på de med. Men jag har fel på min sköldkörtel och äter medicin mot de. Sköldkörteln producerar något slags hormoner i kroppen som har med matsmältningen att göra och att då börja ta hormoner som kan förändra min hunger och även mitt intag av mat utan en läkare som kollar upp mina värden kan vara livsfarligt. Därför håller jag tillbaka och väntar på att jag får de utskrivet. Tar du hormoner på eget bevåg så finns de i stort sätt ingen läkare som vill kolla upp dina hormonvärden. 

 

Nästa möte har jag på torsdag 30 oktober 😊