Sista mötet med Socionomen
Idag var det sista mötet med socionomen.
Hon frågade om vad jag tyckte angående anhörighetsmöterna och hur de hade känts och så. Mitt svar var bra, inga konstigheter.
Sen så frågade hon en väldigt konstig fråga, eller den kanske var mer konstig med tanke på att de va vårt sista möte.
Hon frågade ungefär varför jag vart så "sen" med att komma ut för alla och varför jag inte var hos dom redan samma dag som jag fyllt 18.
Med tanke på att jag står min familj så nära och dom är väldigt öppna när de gäller mig.
För hon tyckte de kändes som jag hade kommit ut först när mina kompisar gjort det.
Ja de stämmer jag kom ut efter mina kompisar nästan 2 år efter att en som står mig nära kommit ut.
Innan jag insåg att man faktiskt kan korrigera sitt kön för i min värld så fanns de inget sånt innan, men denne person som kom ut innan mig visade mig att de faktiskt går och de öppnade mina ögon. Men sen att kunna acceptera att de faktiskt va så jag känt hela livet de tar tid. Därför var jag sen.
Samt att vi i min familj sällan pratar om saker som är svåra. Jag har svårt att öppna mig och de vet jag att fler i min familj har.
När jag fått förklarat detta för socionomen så fick hon en klar bild av vad jag menar och de var väl den sista pusselbiten för att få ihop de hela.
Jag fick en känsla av att hon helt plötsligt tvivlade på mig efter att vi haft våra anhörigsamtal och hon sett hur människor runt om mig inte brytt sig ett minsta om jag är tjej eller kille.
Vilket jag också tycker är väldigt konstigt.
Hon avslutade samtalet med att hon nu ska gå på mammaledighet och att jag ska få träffa läkaren och sen vänta på tid till psykologen där de är ca 1 års väntetid.
Hon frågade om jag ville ha stödsamtal tillsammans med hennes vikarie men de känner jag att jag inte behöver skulle de vara något så ringer jag till teamet.
Hon sa också att sen när det är dags för teamet att samlas om ca 1,5 år så är hon tillbaka från mammaledigheten så hon kommer själv vara med i bedömningssamtalet så att det blir rätt och skulle de vara så att de är ca 1 månad kvar tills hennes ledighet är slut så skulle hon ändå se till att vara med på bedömningen.
De tyckte jag kändes skönt att höra, eftersom de är henne jag träffat och ingen annan, ska nån annan sitta och läsa hennes anteckningar så kan de ju bli väldigt fel.
Jag ska även få hem min journal som hon har fört som jag kan läsa igenom och kolla så allt stämmer med de jag sagt och så vidare så att de är korrekta uppgifter som ligger inne inför bedömnings samtalet. Hon rekommenderade mig att sedan slänga den då de kan stå väldigt personliga saker i den som man kanske inte vill att andra ska läsa men de va helt upp till mig.
Slänger jag den så finns den alltid hos dom så då kan man be om en ny om man skulle vilja läsa igen.
Ja de var väl allt för nu, vet inte om jag kommer skriva nått här på ett tag då utredningen för tillfället kommer stå väldigt stilla.
Om jag nu inte får tid till läkaren på teamet väldigt snart.
Ha de fint så länge
Hon frågade om vad jag tyckte angående anhörighetsmöterna och hur de hade känts och så. Mitt svar var bra, inga konstigheter.
Sen så frågade hon en väldigt konstig fråga, eller den kanske var mer konstig med tanke på att de va vårt sista möte.
Hon frågade ungefär varför jag vart så "sen" med att komma ut för alla och varför jag inte var hos dom redan samma dag som jag fyllt 18.
Med tanke på att jag står min familj så nära och dom är väldigt öppna när de gäller mig.
För hon tyckte de kändes som jag hade kommit ut först när mina kompisar gjort det.
Ja de stämmer jag kom ut efter mina kompisar nästan 2 år efter att en som står mig nära kommit ut.
Innan jag insåg att man faktiskt kan korrigera sitt kön för i min värld så fanns de inget sånt innan, men denne person som kom ut innan mig visade mig att de faktiskt går och de öppnade mina ögon. Men sen att kunna acceptera att de faktiskt va så jag känt hela livet de tar tid. Därför var jag sen.
Samt att vi i min familj sällan pratar om saker som är svåra. Jag har svårt att öppna mig och de vet jag att fler i min familj har.
När jag fått förklarat detta för socionomen så fick hon en klar bild av vad jag menar och de var väl den sista pusselbiten för att få ihop de hela.
Jag fick en känsla av att hon helt plötsligt tvivlade på mig efter att vi haft våra anhörigsamtal och hon sett hur människor runt om mig inte brytt sig ett minsta om jag är tjej eller kille.
Vilket jag också tycker är väldigt konstigt.
Hon avslutade samtalet med att hon nu ska gå på mammaledighet och att jag ska få träffa läkaren och sen vänta på tid till psykologen där de är ca 1 års väntetid.
Hon frågade om jag ville ha stödsamtal tillsammans med hennes vikarie men de känner jag att jag inte behöver skulle de vara något så ringer jag till teamet.
Hon sa också att sen när det är dags för teamet att samlas om ca 1,5 år så är hon tillbaka från mammaledigheten så hon kommer själv vara med i bedömningssamtalet så att det blir rätt och skulle de vara så att de är ca 1 månad kvar tills hennes ledighet är slut så skulle hon ändå se till att vara med på bedömningen.
De tyckte jag kändes skönt att höra, eftersom de är henne jag träffat och ingen annan, ska nån annan sitta och läsa hennes anteckningar så kan de ju bli väldigt fel.
Jag ska även få hem min journal som hon har fört som jag kan läsa igenom och kolla så allt stämmer med de jag sagt och så vidare så att de är korrekta uppgifter som ligger inne inför bedömnings samtalet. Hon rekommenderade mig att sedan slänga den då de kan stå väldigt personliga saker i den som man kanske inte vill att andra ska läsa men de va helt upp till mig.
Slänger jag den så finns den alltid hos dom så då kan man be om en ny om man skulle vilja läsa igen.
Ja de var väl allt för nu, vet inte om jag kommer skriva nått här på ett tag då utredningen för tillfället kommer stå väldigt stilla.
Om jag nu inte får tid till läkaren på teamet väldigt snart.
Ha de fint så länge
